Vad knäppt...

Vad knäppt det är egentligen, jag sitter här å väntar och längtar efter smärta. Inte vilken smärta som helst förstås, bebis vill ut smärta kan vi kalla den. Jag letar tecken hela tiden. Stundtals hugger det till nertill i magen, hinner knappt med att känna av hugget, men varje gång det kommer så lyser jag upp å tänker Nu, nu kanske det börjar...men inte då. Börjar känna mig lurad på allt, det finns nog ingen bebis i magen, jag har bara blivit fruktansvärt fet och stor och inbillat mig att det är någon som sparkar och trycker på kisseblåsa ungeför 50 gånger om dan. På tisdag ska jag till barnmorskan på VC om det inte kommit nån bebis vill säga. Jag är mer och mer inställd på att få bli skickad till USÖ & specialistmödravården på onsdag för att få tid för igångsättning. Usch vilken besvikelse om det blir så. Kommer inte kännas på riktigt. Det hör väl liksom till att man ska gå hemma flera timmar innan man åker till förlossningen att man ligger och skriker av smärta medans killen irrar omkring och inte vet varken ut eller in...
Jag vaknade kl 04 imorse, hade ont. Slutade med att jag fick gå upp, kunde somna om på soffan lite senare men värken var kvar. Har under hela dagen haft mycket sammandragningar, men dom gör ju inte ont. Jag blir inte klok på det här. Jag vill ha ut våran bebis nu, ska det vara så svårt att fatta? Det är nog som Jouline säger, bebis är döv, en del av er vet vad jag tycker om döva...Usch hemsk tanke, hoppas att det inte är så, h*n är säkert bara envis.
Nu ska jag ta hand om mig själv lite! Ett fotbad är det dags för, sen ska jag måla tånaglarna, så att jag är snygg (om fötterna) när jag ligger och ska klämma ut den lille.

Tack till alla Er som tänker på mig! Särskilt tack till Maria & Erika!

YY *Puss & Kram* YY